En vän till mig använder sin blogg som en dagbok. Jag tycker det är en utmärkt idé. Ska man skriva dagbok behöver man knappast presentera sig för den är ju ämnad att vara privat. Men min tanke är att kunna ventilera lite och om någon vill läsa är ni välkomna att göra det. Så, en kort presentation då om nån råkar läsa som inte känner mig.
Jag heter Anna och är hmm 36? år gammal. Jo 36 är jag, ja måste alltid tänka efter för jag glömmer ( förtränger ) ofta hur gammal jag är. Jag bor i Göteborg med min familj. Sambon Michael, sonen Zebastian (12), dottern Nicole (1,5) och senaste tillskottet Alexander (4månader). Ja och så hunden då Ozzy. Vi bor i en lägenhet i vad som kallas centrala Göteborg . Men då värst centralt tycker jag i te det är när det tar 15 min med spårvagn till stan. Sambon jobbar på stena line i baren. Där jobbar jag med i vanliga fall när jag inte är mammaledig. Jag har ett ganska hektiskt liv varannan vecka när min sambo jobbar och jag är själv med tre barn i varierande åldrar. Världens goaste mysigaste Zebbe som hjälper mig och tar hand om sin mamma, yrvädret Nicole som är envis som få och en mycket bestämd liten tjej men trotts sina galna stunder en rolig liten människa och så Alexander som är sjukligt perfekt på alla vis han sover hela nätterna och bara skrattar och ler. Trotts detta blir det ibland lite för mycket. Jag är inte speciellt pedagogisk. Och tycker människor som ger sken om att allt är så jävla perfekt är rätt otäcka. Neee mina barn är änglar. Dom lyssnar på allt jag säger, bäddar sängen, borstar tänderna varje dag, och kunde gå och prata när dom va 8 månader. Skit snack säger jag. Sånna familjer finns inte mer än på tv. Alla har galna dagar när man känner att man snart ger upp. Å man bara vill skrika håll käft åt barnen. Eller bara gå hem ifrån och rymma hemifrån.
Trotts allt tror jag att jag är en ganska okej mamma. Jag har hårda regler men kan böja mig ibland och ha matkrig ibland bara för att.

Jag har den senaste tiden haft en tuff tid. Min mamma gick bort nyligen. Vi stod varandra mycket nära. Jag har fortfarande lite svårt att gå in på allt det här men en annan dag ska ni få höra om min fantastiska mamma och va hon betydde för mig. Det jag ville komma till är att denna tuffa tid reflekterat i barnen med. Zebbe med oro mage och Nicole har haft svårt att komma till ro. Hon är visserligen för liten att förstå allt men hon känner stämningen 100% hon har dessutom nyss blivit storasyster och det är nog heller inte helt enkelt när man inte ens är två år.
För övrigt är jag en rätt lättsam spontan människa, som bara för tillfället är arg, ledsen och deprimerad.
Jag vet inte vilket ben jag ska stå på riktigt. Jag vill finnas för alla men i all röra ta hand om mig själv med. Den senaste tiden har jag lärt mig saker om min själv och andra som både gör mig glad och ledsen.
En stor tragisk sak är att jag totalt tappat respekt och förtroende för vänner jag tidigare haft. Inte alla så klart några av er har varit magiska. Men några stycken som inte ens tatt sig för att ens höra av sig och höra hur allt är. Jag kräver inte massa hjälp och oändliga telefonsamtal. Ett sms hade räck lång väg i många lägen. Men när jag ändå är inne på ämnet kan jag passa på att tacka alla andra för er hjälp och stöd. Och ni är många. Känner du/ni dig träffad på ena eller andra hållet är det förmodligen så. Jag tänker inte vara bitter mot er som inte funnits. Allt har väl en förklaring får man hoppas. Och alla andra som varit där för mig TACK. Framförallt Michael som står ut med mig och älskar mig trotts att jag är knäpp. Och min moster som gjort så mycket för mig att jag nästan har dåligt samvete. ( snudd på Oscars tacktal eller hur) mina barn har oxå vart mun räddning i allt. Fått mig att tänka på annat och röra mig framåt. Julklapparna i år måste bli spektakulära som tack.

Ähh nog om allt nu ska vi käka pizza och fira att de e fredag. Bara lörd och söndag kvar så kommer min kärlek hem igen