Jag måste säga att jag hatar att sakna... Värsta ordet i mitt liv.
Folk brukar säga att man måste få sakna för att uppskatta vad man har, jag tror inte på det. Jag vet vad jag har och har haft men saknaden gör ont.

Jag saknar mina barn t o m när dom gått å lagt sig bara. Jag vill ha dom nära.
Jag saknar min sambo sjukt mycket när han jobba varannan vecka på båten.
Jag saknar ett par av mina nära vänner jag glidit ifrån.
Jag saknar att jobba och tjäna pengar.
Jag saknar min mormor och morfar.
Men framför allt saknar jag min mamma . Jag vill ringa henne å säga att jag fixar inte det här mer, du måste komma tillbaka.

Nej folket saknad är inte min grej. Jag är stark i många lägen men inte i det tillståndet.

Folk. Ja faktiskt idag har jag en rätt grinig dag. Var på Ikea och det var si så där 3000 personer för mycket i varuhuset. Blev alldeles yr och konstig. Jag har svårt för svärmar med människor:/
Ja ja de va en liten del bara av vad jag är less på. Jag tycker det är sjukt jobbigt med folk som gnäller å surar bara för sakens skull. Utan belägg lixom.
Aj aj stackars mig, oj oj oj hit å dit. Och jag har inget alla andra har allt osv. Nu säger jag inte att man ibland måste spy lite galla över saker. Men va fan inte hela tiden va? Om man som sagt inte har belägg för det. Jag menar att har man tex en kronisk sjukdom som gör galet ont har man rätt att gnälla.
MEN folk som har det bra.... Sluuuuuta.
Och om jag råkat säga nåt jävligt rakt och ärligt mot någon, tycker jag de är rätt töntigt att få en pik slängd tillbaka bara ett kort tag efter. Bara för att.... Jisses .....
Ja ja nog om det .... Jag ville bara gnälla av mig lite och de har jag rätt att göra:)
Nu e jag glad igen.... För min lilla söta Nicole har somnat på min arm ......

Folk. Ja faktiskt idag har jag en rätt grinig dag. Var på Ikea och det var si så där 3000 personer för mycket i varuhuset. Blev alldeles yr och konstig. Jag har svårt för svärmar med människor:/
Ja ja de va en liten del bara av vad jag är less på. Jag tycker det är sjukt jobbigt med folk som gnäller å surar bara för sakens skull. Utan belägg lixom.
Aj aj stackars mig, oj oj oj hit å dit. Och jag har inget alla andra har allt osv. Nu säger jag inte att man ibland måste spy lite galla över saker. Men va fan inte hela tiden va? Om man som sagt inte har belägg för det. Jag menar att har man tex en kronisk sjukdom som gör galet ont har man rätt att gnälla.
MEN folk som har det bra.... Sluuuuuta.
Och om jag råkat säga nåt jävligt rakt och ärligt mot någon, tycker jag de är rätt töntigt att få en pik slängd tillbaka bara ett kort tag efter. Bara för att.... Jisses .....
Ja ja nog om det .... Jag ville bara gnälla av mig lite och de har jag rätt att göra:)
Nu e jag glad igen.... För min lilla söta Nicole har somnat på min arm ......

En sak ni kanske inte vet om mig är att jag älskar att spela. Allt möjligt faktiskt. Allt från triss till bioshock....
Ska tillägga att vi har Xbox 360, ps 3, Nintendo Wii och psp hemma.
Några tv spels favoriter är tomb raider, resident evil, army of two och Sims 3.
Jag fick i dagarna veta att ett nytt army of two är på väg och det är jag sjukt nöjd över. Plus att jag redan förbokat nya tomb raider. Det lär blir ett bra tv spels år nästa år:)

Jag spelade nyss bingo på nätet d gick skit bra i början jag vann 290 kr men lika snabbt var dom borta:(

För övrigt saknar jag jobbet lite för jag och en jobbarkonpis spelar ett spel ihop. Men det har tagit en sån ruskans tid för att hon jobbar inte alltid då jag jobbar plus att jag vart och fortfarande är mammaledig nu suck det lär ta minst två år till innan vi är färdiga med det. Spelet är japansk skräck och riktigt otäckt måste jag säga. Fatal frame ( nånting nånting) butterflies...men sjukt bra. ...
Jaja lite om det har ni tips på bra spel eller vill att jag ska tips så hojta bara....

Vill direkt tipsa om pewdiepie på youtube som är gaaaalet rolig. En svensk snubbe som spelar och kommenterar samtidigt. Låter kanske trist men är som sagt sjukt rolig och han har över 2 milj prenumeranter de ni.....

Jag har de senaste reagerat på alla som vill att man ska skänka pengar till olika organisationer. De kan väl vara okej om det är för ett ändamål man värnar om. De finns ju bara så många man vill hjälpa. Hungriga barn, barn utan föräldrar, sjuka barn, djur och massa andra. Hade jag kunnat hade jag helt klart hjälp till så gott ja kan på alla ställen.
De senaste har jag dock reagerat på företag som spelar lite på vårt samvete. Köp den här eller den där så stödjer du den eller det. Grundtanken är säkert god, om det inte hade varit så att det lyser starkt igenom att det enda företagen vill är att vi ska köpa deras prylar och tjäna mer pengar. det äcklar mig lite. Hur vet vi konsumenter att pengar verkligen går till behövande och inte nya bilar och hus till ägare i företagen.
Jag hjälper som sagt gärna till i den mån jag kan. Men spela inte på mitt samvete.

Min mamma gick bort den 8:e augusti i år. Hon fick bröst cancer för tre år sedan som opererades hon fick genomgå strålbehandling och allt verkade bra efter det. Men de var de inte. Cancern hade spridit sig till skelettet. Hon fick cellgifter under en bra tid. Kortfattat åkte mamma in på sjukhus strax efter hon genomgått sista behandlingen, för att hon var snurrig i huvudet och inte så sammanhängande när hon pratade. De visade sig att cancern även krupit in i hjärnan. Då finns inget mer att göra. Hon kämpade på i lite över en vecka men klarade det inte. Hon gick bort på min mosters födelsedag.
Min mamma har varit ensamstående ned mig i största delen av mitt liv. Vi har varit mer som vänner än mor och dotter.
Jag har hela mitt liv asat för den dagen då min mamma skulle dö . Tyvärr trodde jag inte att den dagen skulle komma så fort. Hon fick inte ens fylla 60.
Vi hade en superfin begravning för henne. Den var personlig och lugn. Jag skrev ett brev till min mamma som lästes upp under ceremonin. Jag tänkte dela med mig av det flr att visa hur mycket hon betydde. Och för att mina nära och köra ska förstå varför jag inte är som jag brukar.

Brevet:
Hur ska jag göra nu? Du har alltid hjälpt mig sätta ord på saker. När jag inte kunnat formulera mig har du ordnat det. När jag behövt veta något har du haft svaren. När jag undrat något visste du redan. När jag vart glad eller ledsen har du kramat mig och tröstat eller glatt dig med mig.
Du har ju alltid varit med vid min sida. Genom allt. Det är ju det mammor är till för. Hur ska jag göra nu?
Det är ju så mycket kvar du skulle vara med om. Din sextio års dag, barnens uppväxt, zebbes skolgång och framgångar det finns så mycket du kommer att missa. Framför allt kommer jag sakna dig vid min sida genom allt.
Du skulle ju ha den fina orangea klänningen om jag gifter mig någon dag. Nicole och Alexander ska ju döpas någon dag, då ska du vara med. Zebastian kommer ta studenten om några år då ska ju den viktigaste gästen vara med, hans bästa mormor.
Just nu hade jag behövt dig att sätta fina ord på allt jag vill ha sagt, men du är inte här. Jag behöver din tröstande kram, för hur gammal jag än är. Är jag fortfarande din lilla dotter som behöver tröst och hjälp.
Jag vill ha dig här jag saknar dig.
Jag hoppas att du på något vis är med oss genom allt. Och att jag har din styrka att uppfostra mina barn lika bra som du uppfostrade mig.
Du var och kommer vara otroligt älskad.
Jag älskar dig så mycket lilla mamma att det gör ont i hjärtat.
Men det gör bara ont för att jag är egoist och vill ha dig tillbaka.
Hälsa mormor och morfar att jag saknar dem med. Ta hand om dig.
En annan gång syns vi igen.
Tack för att just jag fick vara din dotter.

En vän till mig använder sin blogg som en dagbok. Jag tycker det är en utmärkt idé. Ska man skriva dagbok behöver man knappast presentera sig för den är ju ämnad att vara privat. Men min tanke är att kunna ventilera lite och om någon vill läsa är ni välkomna att göra det. Så, en kort presentation då om nån råkar läsa som inte känner mig.
Jag heter Anna och är hmm 36? år gammal. Jo 36 är jag, ja måste alltid tänka efter för jag glömmer ( förtränger ) ofta hur gammal jag är. Jag bor i Göteborg med min familj. Sambon Michael, sonen Zebastian (12), dottern Nicole (1,5) och senaste tillskottet Alexander (4månader). Ja och så hunden då Ozzy. Vi bor i en lägenhet i vad som kallas centrala Göteborg . Men då värst centralt tycker jag i te det är när det tar 15 min med spårvagn till stan. Sambon jobbar på stena line i baren. Där jobbar jag med i vanliga fall när jag inte är mammaledig. Jag har ett ganska hektiskt liv varannan vecka när min sambo jobbar och jag är själv med tre barn i varierande åldrar. Världens goaste mysigaste Zebbe som hjälper mig och tar hand om sin mamma, yrvädret Nicole som är envis som få och en mycket bestämd liten tjej men trotts sina galna stunder en rolig liten människa och så Alexander som är sjukligt perfekt på alla vis han sover hela nätterna och bara skrattar och ler. Trotts detta blir det ibland lite för mycket. Jag är inte speciellt pedagogisk. Och tycker människor som ger sken om att allt är så jävla perfekt är rätt otäcka. Neee mina barn är änglar. Dom lyssnar på allt jag säger, bäddar sängen, borstar tänderna varje dag, och kunde gå och prata när dom va 8 månader. Skit snack säger jag. Sånna familjer finns inte mer än på tv. Alla har galna dagar när man känner att man snart ger upp. Å man bara vill skrika håll käft åt barnen. Eller bara gå hem ifrån och rymma hemifrån.
Trotts allt tror jag att jag är en ganska okej mamma. Jag har hårda regler men kan böja mig ibland och ha matkrig ibland bara för att.

Jag har den senaste tiden haft en tuff tid. Min mamma gick bort nyligen. Vi stod varandra mycket nära. Jag har fortfarande lite svårt att gå in på allt det här men en annan dag ska ni få höra om min fantastiska mamma och va hon betydde för mig. Det jag ville komma till är att denna tuffa tid reflekterat i barnen med. Zebbe med oro mage och Nicole har haft svårt att komma till ro. Hon är visserligen för liten att förstå allt men hon känner stämningen 100% hon har dessutom nyss blivit storasyster och det är nog heller inte helt enkelt när man inte ens är två år.
För övrigt är jag en rätt lättsam spontan människa, som bara för tillfället är arg, ledsen och deprimerad.
Jag vet inte vilket ben jag ska stå på riktigt. Jag vill finnas för alla men i all röra ta hand om mig själv med. Den senaste tiden har jag lärt mig saker om min själv och andra som både gör mig glad och ledsen.
En stor tragisk sak är att jag totalt tappat respekt och förtroende för vänner jag tidigare haft. Inte alla så klart några av er har varit magiska. Men några stycken som inte ens tatt sig för att ens höra av sig och höra hur allt är. Jag kräver inte massa hjälp och oändliga telefonsamtal. Ett sms hade räck lång väg i många lägen. Men när jag ändå är inne på ämnet kan jag passa på att tacka alla andra för er hjälp och stöd. Och ni är många. Känner du/ni dig träffad på ena eller andra hållet är det förmodligen så. Jag tänker inte vara bitter mot er som inte funnits. Allt har väl en förklaring får man hoppas. Och alla andra som varit där för mig TACK. Framförallt Michael som står ut med mig och älskar mig trotts att jag är knäpp. Och min moster som gjort så mycket för mig att jag nästan har dåligt samvete. ( snudd på Oscars tacktal eller hur) mina barn har oxå vart mun räddning i allt. Fått mig att tänka på annat och röra mig framåt. Julklapparna i år måste bli spektakulära som tack.

Ähh nog om allt nu ska vi käka pizza och fira att de e fredag. Bara lörd och söndag kvar så kommer min kärlek hem igen